Oxygenaddict

Min själ brinner, mina tankar blir till aska. så mycket energi döljd under en dimma av utmattning. Lämna mig inte ensam i denna förvirring, jag går ifrån mig själv. trött på att kämpa för överlevnad. Vill bara fälla ut mina vingar och sväva iväg, bort i nattens absoluta mörker. nu försvinner jag, med tankarna inrasslade i känslor snubblar jag blint fram i ingenstans, farväl.  

Förvirrad, osäker, vilsen. Vet inte vad jag vill, vet inte vart jag vill gå eller var jag vill komma. Beslutsångesten tynger mina svaga axlar, ge mig inga alternativ, snälla, låt mig inte välja. Det är för svårt att bestämma, och fatta rätt beslut. Vad är egentligen rätt beslut, vem säger att det är rätt? Jag vill bara falla ihop, bli osynlig, försvinna. Jag flyr mitt ansvar, jag är inte redo. Som en nyss utslagen blomma, ovetandes om den kalla vintern som är påväg. Jag är livrädd, vågar inte göra fler misstag. Min kropp är lika utmattad och skör som min trasiga själ. Låt mig bara gömma mig, tills min kropp och själ har återhämtat sig och fått sin styrka tillbaka, då kan jag försöka ta ett beslut. Om inte Livet dödar mig först.

Känslorna yr omkring, fångade i min kropp. De vill ut, visa sig för omvärlden, men jag håller ett hårt tag om dem. Aldrig igen tänker jag låta dem fly som de gjort så många gånger förut. För en gång skull ska jag kontrollera mig själv, ta det lugnt, tänka över mina känslor och ta ett djupt andetag innan jag lättar mitt fasta grepp om dem. Jag tänker vänta tills du stiger fram, för jag är rädd att du ska ta mina känslor och krossa dem, likt drömmar i den hårda verkligheten. Det är knappt att jag vågar hoppas, att vi får en chans, det verkar för sagolikt för att passa in i det kalla livet. Om jag tillåter mig själv att hoppas, blir sorgen tyngre att bära om något går snett. Det enda som finns kvar att göra, är att vänta. Tills du är beredd, och för dig, kan jag vänta en evighet.