I din famn är jag trygg
Doften av nyfallet sommarregn spred sig i luften. Katten sökte desperat min uppmärksamhet, men mina vilsna tankar var i en helt annan dimension. Min bättre hälft hade redan gått och lagt sig, en stark längtan efter att få krypa ner bredvid honom och känna hur alla bekymmer i hela världen bara försvann grep tag om mig, men rastlöshetens grepp var en aning starkare. Så jag stod kvar där ute och lät tankarna smyga iväg när jag kliade den gråa katten bakom örat. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv, men samtidigt kände jag en tomhet inuti mig, den lurade där inne i mörkret och kom endast fram när jag var ensam. Den här mystiska tomheten gjorde mig skräckslagen, varför fanns den där? Jag bad till någon, vem som helst egentligen, att den skulle försvinna. Ingenting hände, allt var lika tyst och stilla som innan, katten hade sprungit iväg för ett tag sen nu och där stod jag ensam kvar i den svala kvällen. Mörkret hade obemärkt lagt sig tillrätta över horisonten och fick tomheten att utvidga. Oförklarliga tårar var nära att falla, beslutsamt tog jag ett stort andetag och fyllde mina lungor med den svala kvällsluften och gick in i värmen. Jag klädde långsamt av mig mina kläder och kröp ner under täcket, Rasmus vaknar och kysser min kind och jag känner hans trygga famn runt mig. Den stora mystiska tomheten lämnar mig, och kvar finns bara lycka.