Oxygenaddict

Känslan, lukten, tick tack tiden står still. Ett avlägset rop på hjälp bakom stängda dörrar. Tystnad, fem minuter kvar tills djuren släpps ut. Ett spartanskt rum med ett stort fönster ut mot naturen som kämpar mot betongdjungeln. Inbillad frihet, falska förhoppningar om att en dag få ströva fritt på vägarna. Tusentals fönster, med lika många hänglås på. Fattas bara galler. Inlåsta, för en stund bara, ett litet tag, dom lovar, å andra sidan kanske ett halvår, eller resten av ditt liv.

Förmågan att andas tynar bort med viljan. Vill vilja, men vill jag? Tankar som snubblar runt i ett dunkelt kaos, ord som hakar upp sig, försvinner och vägrar komma ut. Frustrationen slår ner självförtroendet och gör mig svag. Faderns grymma ord påminns och skadar mitt krossade psyke, "svaga människor är dåliga människor". Vill inte vara dålig, pappa jag lovar. Den ständiga huvudvärken hånflinar åt mitt plågade uttryck, smärtan jagar iväg sömnen. Den eviga natten blir ett starkt bevis på en icke så förgylld kommande dag. Utmattningen blir för mycket och rastlösheten kommer oinbjuden. Ilskan står dörrvakt, nu blir det bråk, jag orkar inte. Är för svag, förlåt pappa.

Sizzla ur högtalarna; "it's a mad, mad world" orden tränger in, etsar sig fast, så sanna att det svider. Det är definitivt en galen värld vi lever i. Så många konstiga "regler" och fördomar som växer sig fram sakta men säkert i det så kallade samhället vi alla "älskar".
- du kan ju absolut inte göra så, säga si, eller gå klädd som den där saken där borta!
- varför inte?
- Nää, men det bara är så ju!

Smarthead. Varför låter vi samhället bestämma hur vi ska bete oss? Är det för att vi är så extremt lata att vi inte ORKAR bestämma själva? Är det helt enkelt bekvämare med regler att följa sig efter? Latmaskar.

Irritation och besvikelse över den mänskliga rasen sköljer över mig. Jag skäms å mina medmänniskors vägnar.

Trött på tankar och funderingar som inte kommer till rätta, lägger undan allt med en suck, uttråkad och vilsen. Så mycket ambitioner, men ack så lite ork. Var är mitt ankare? Min älskade som håller mig kvar på marken, konstaterar det uppenbara, konkret och stadig. Varje galen själ behöver ett ankare för att inte flyga iväg till dårhuset direkt. Kom hem nu min kära och omfamna mig till alla funderingar och tankar slutar snubbla runt i min knasiga hjärna.