Oxygenaddict

Sista dagen innan nästa år, känslorna är blandade när jag ser tillbaka på det som varit. Misstag har gjorts, personer har blivit sårade och sårat, lycka har kommit och gått. Tårar har fällts och skratt har ekat mellan tomma väggar. Mycket har förlorats, och mycket har jag genomlidit. Jag har klarat det och jag har misslyckats. Ett vilt år har gått förbi mig, lite för fort kanske. Storslagna förändringar har skett, inte alltid till det bättre. Men det är bara att tacka och se glad ut. 2010 har varit ett händelserikt år som jag aldrig kommer glömma, av många anledningar. Nu är ett nytt år påväg, och det är bara att hoppas att det inte blir lika många misstag detta år. Jag ser framåt utan förväntningar och utan krav, det blir oftast bäst så. Jag har en känsla av att det blir ännu ett galet år i min värld, ett galet år som få skulle förstå sig på. Trots allt kan jag se tillbaka på 2010 och le inombords, för det var ju trots allt en häftig resa. Precis som i sagorna väntar nya äventyr, nu gäller det att vara beredd på allt.

Snön rasar från hustaken och likadant rasar allt runt mig. Jag försöker andas, men det vilar en tyngd på mina axlar som trycker ner mig mot den kalla marken. Sömnlösa nätter är konsekvensen av mina problem. Oro som stiger lika fort som temperaturen sjunker under vinterhalvåret. Jag vågar inte lyssna, vill inte tro att det är sant. Inte du av alla människor, det kan inte vara så, snälla säg att det inte är så. Känner mig lurad, utnyttjad och sårad. Dina andetag mot min nacke, din arm om min midja, dina ord som fick mig att le. Jag vill inte avsluta de här. Så säg att det inte är sant.

Jag trodde inte det var möjligt, att känna så här, att för en gångs skull ett äkta leende fastnat på mina torra läppar i den råa vinterkylan. Du gör mig stark, och mitt självförtroende är okrossbart när du är nära. Livet blev nästan skrämmande perfekt, lite för fort för att vara verkligt. Snart vaknar jag, och besvikelsen kommer trycka ner mig i mörkret igen. Så mycket jag vill säga, men inget som lämnar mina tankar, jag är feg. Rädd för att krossa den perfekta bubbla jag lever i nu. Den är så skör, och rädslan att den ska gå sönder växer sig starkare för varje dag. Jag håller mina känslor i ett fast grepp, vill inte bli sårad. Rädsla, lycka, ångest och oro, ändå är det lyckan som har övertaget. Jag smyger fram i min bubbla, med ett leende på läpparna och fjärilar i magen.