Oxygenaddict

Varför ska det vara så komplicerat, det var ju inte meningen att de skulle bli så här, och så blev det så ändå. Besvikelse, tårar och glass fyller min vardag när inte tankarna på allt tar andan från mig. Varför är det alltid de snälla personerna man sårar? förlåt. Du är underbar, tro inget annat. Och jag är ett monster, ingen jävla ängel som du tror. Smärta som krossar mitt hjärta, lika bra. Jag har fallit till botten, blivit nerslagen, rest mig upp igen och börjat klättra upp till toppen igen, jag förtjänar inte det. Jag borde ruttna längst ner på botten, bortglömd och trasig. Du borde aldrig träffat mig, jag är ren ondska i kroppslig form, kom inte nära, jag sårar bara. Alla dessa kärlekslåtar, de ljuger, kärlek är inget vackert, enkelt och underbart. Kärlek är ondska. Salta tårar, jag mår illa av mig själv. Det jag gör är inte normalt, jag behöver hjälp, är så rädd. Rädd för mig själv och det jag gör, utan att vilja göra det. Ångesten kryper fram, gömmer sig bakom mitt falska leende, jag försöker skratta, men man hör sorgen eka i det tomma skratten som flyr min mun. Jag slutar skratta, rädd för att någon ska märka vilket vrak jag egentligen är. Vill inget annat än att försvinna, Poff, gå upp i rök. Du är för bra för mig, men du vägrar inse det. Du är blind min kära vän, blind. Du ser inte ondskan som lurar bakom min fasad, jag skriker och gråter, försöker få dig att förstå, försöker få dig att springa din väg innan ondskan slår klorna i dig, försent. Aj, förlåt. Det är mitt fel att du mår så här, jag vet att du lider, jag känner smärtan också, jag försöker förklara, men jag vet inte om du lyssnar. Jag borde bli bortglömd, lämnad ensam i en avgrund för att ruttna och bli till jord. Glöm mig, försök. Glöm att jag existerar, det är bäst så. För din egen skull, snälla. Jag klarar inte mer krossade hjärtan och tårar. Jag drar täcket över huvudet, för stt dölja min rädsla och somnar om igen.