Oxygenaddict

Tankarna som snurrar runt i en faslig fart gör mig yr, och jag antar att de tunga tankarna är orsaken till huvudvärken som smyger sig fram. Jag förstår verkligen inte, allt är ju så bra men ändå rinner varma tårar nerför mina röda kinder och hemska tankar hemsöker mig om nätterna. Jag vill inte vara delaktig i den här världen längre, jag klarar inte av det som verkar så enkelt för alla andra. Dagen börjar med att jag vaknar, för sent som alltid, försöker komma på en någorlunda bra anledning till att fortsätta leva och några timmar senare ger jag upp och kliver ur sängen ändå. Försöker överleva resten av dagen och går och lägger mig igen, försöker förtvivlat vifta bort tankarna på självmord. Väckarklockans gräsliga oväsen gör den konstanta huvudvärken olidlig, jag knuffar till min älskling som duktigt går upp till jobbet medan jag fortfarande försöker somna. Och så börjar hela karusellen om, igen och igen och igen. Jag orkar inte försöka mer, less på allt, jag vill le så där lyckligt som jag gjort en gång i tiden. Men ens ett litet leende verkar väldigt långsökt just nu, skulle till och med kunna kalla det omöjligt. Jag vill inte mer, kan inte känna glädje längre, och vad är ett liv utan glädje? Allt är hopplöst och meningslöst, inte ens de små lyckopillrena jag tvingar i mig varje morgon kan förinta tomheten som växer inuti mig. Jag funderar på att skriva ett avskedsbrev, bara i fall att liksom, fall jag någon dag skulle våga ta steget utan att riktigt tänka på det så är det troligtvis bra att vara förberedd. Jag kan inte berätta för någon om mina mörka tankar, de skulle spärra in mig någonstans och anse att jag är en fara för mig själv. Vilket jag antagligen är, jag är rädd för mig själv, var tog lyckan vägen?