Oxygenaddict

Tusen frågor som väntar på svaren som aldrig kommer.. Jag skriker inombords, ett dött, tyst och panikslaget skrik som inte når fram. Jag vet inte, jag kommer aldrig veta, sluta besvära mig. Till ingen nytta.. Frågorna hopar sig påträngande framför mig, jag springer förtvivlat åt andra hållet. Finner mig själv vilsen och tårögd i en mörk vrå där jag hoppas vara osynlig. Tårar som bränner, hotfulla frågor kring hörnet och ingen att hålla handen. Livsglöden som långsamt rinner ur kroppen när frågorna återigen står framför mig och kräver svar som jag inte har. Kan inte fly längre, instängd i en mörk gränd någonstans långt borta i ett diffust mörker. Förlorat förmågan att andas, drunknandes i tomheten ber jag om en minut till och hoppas att svaren kommer till undsättning innan min tid runnit ut.