Oxygenaddict

Ser handfallen på när allt går åt helvete och jag har inte en aning om vad jag faktiskt håller på med, men jag får den välbekanta känslan om att jag troligtvis förstör allt. Vet inte vad jag vill och livet fortsätter utan mig. Vill bara stanna upp hela världen och tänka en stund, men det funkar inte så. Vill vara i ett förhållande, men har omöjliga krav och litar inte på någon. Känns som att jag är blind, kan verkligen inte läsa av människor längre, förstår inte vad deras små gester betyder, förstår inte vad dom vill. Samtidigt som jag inte vill att någon ska ha så mycket makt över mig, så dom kan krossa mig genom några få ord, vill inte vara så hjälplös som man faktiskt är i ett riktigt förhållande. Och jag vill kunna klara mig själv, vara självständig och fullständigt egoistisk. Men det ligger inte i min natur. Har en stor klump i bröstet som väger flera ton, och som bara försvinner när alkoholen rusar runt i blodet. Känner mig så dräggig, sliten och förbrukad. Blir avundsjuk när jag ser alla fina, rena och prydliga flickor där ute. Jag vill också vara sådan, men ibland undrar jag om jag inte är född till att vara lösaktig och allmänt skabbig. Är så obeskrivligt less på att min kropp skakar av utmattning, vet inte hur man tar hand om sig själv, äter rätt, lever rätt etc. Jag bara förstör för mig själv och alla i min omgivning, så varför ens fortsätta andas?