väntandes på sömnen..
Jag levde i min egna lilla värld med hörlurarna på mig i den svala sommarnatten väntandes på min sömn. Visheten om att slutet var nära lugnade mig lite skrämmande mycket. Jag ville inte tro att den här perioden, som äldre säger var den lyckligaste, var så anskrämlig. Grubblandet verkade aldrig upphöra, så många frågor som lämnades förrådda utan svar. En illvillig liten mygga försökte enträget suga ut det lilla blod som finns kvar i min likbleka kropp. Jag viftade förtretat bort den, likt en bedrövlig tanke. Sömnen tycktes aldrig komma, hade jag blivit övergiven här ensam med redskapen för att avsluta det stora patetiska skämtet som kallades för ”mitt liv” ännu en natt? Den betydande frågan var om jag skulle överleva den här gången, kunde inte göra annat än att vänta och se. Urvalet av passande låtar för kvällen började ta slut ungefär samtidigt som mitt tålamod. Jag försökte viljestarkt se det positiva som kändes svårare och svårare för varje dag, men kom bara på saker som kändes allt för melankoliska för att ens hålla kvar. Så jag blev sittandes där utan positiva tankar, hostandes och snörvlandes en underbar natt som aldrig verkade komma.
