vilse i drömmen, letade jag efter mig själv.
Den majestätiska drakens blodröda fjäll skimrade likt diamanter i solens bländande ljus.
Var är jag? Fast i drömmen. Kom tillbaka, viskar en välbekant röst. Lämna mig inte..
Verkligheten griper tag i mig och drar mig våldsamt bort från drömmarnas dimma.
Lysrör i taket, läkarrockar och pipande apparater som blinkar irriterande.
En orkan sveper stillsamt förbi, ett rop från fjärran som inte riktigt når fram.
De bankar, slår, skriker och ber, bortglömda i mörkret. De vill säga något,
men rösterna räcker inte till.
Världen fortsätter att snurra som inget har hänt, fortare och fortare som en trasig karusell.
Är jag tillbaka i drömmen? En flicka ler och tar tag i min skakiga hand, drar mig bort mot lyckan.
Någon drar i min andra hand.
De sliter och drar allt vad de kan, smärtan slår ned likt en blixt när jag går itu.
Jag följer med den leende flickan mot lyckan, jag dras med av den andra mot mörkret.
Springer efter mig själv i en mörk skog. Vart tog jag vägen?
ett desperat rop på hjälp ekar ljudlöst mellan de svarta stammarna utan kronor.
Springer vidare in i mörkret när skogen tar slut, ett stort hav utan vatten ligger framför mig.
Tomheten är stum och lidande, jag står inte ut.
Vänder och springer tillbaka, skogen är borta och utbytt av en stad lika öde som havet utan vatten.
Där! Jag försvann bakom hörnet av ett höghus och jag sprang efter.
Kom tillbaka, vädjade den välbekanta rösten igen. Jag vill, men jag är vilse.
Lysrören var över mig igen, apparatens irriterande pipande ökade i samma takt som mitt skrik.
Jag sprang fortfarande på de tomma gatorna, vilse i drömmen, letade jag efter mig själv.
Apparatens pipande dog långsamt ut tillsammans med mitt ensamma skrik.
Tystnaden som följde varade inte länge innan den välbekanta rösten kom tillbaka,
och skrek Nej! samtidigt försvann staden runt mig och jag befann mig i ett totalt mörker.
Någon grät, jag sprang mot det dystra ljudet av tunga tårar och fann mig själv,
liggandes i fosterställning omgiven av mörker och tomhet.
Jag omfamnade min skakiga kropp tills mörkret långsamt kvävde oss båda.
