osv
En intensiv blick som mot förmodan lyckades förmedla precis all livets jävligheter. Djävulen verkade småle när det sakta men säkert gick upp för mig att allt var exakt så förfärligt som jag ända från födseln anat att det var. Mina tankar började spatsera mot den mörkaste återvändsgränd min trasiga fantasi kunde åstadkomma. Smärtan som konstant ägnade sig åt påfrestande lekar med mitt motsträviga psyke, konstaterade sin närvaro genom att brutalt slita och dra i mina nerver till bristningsgränsen. Som om inte allt var tillräckligt miserabelt bestämde sig något osympatiskt att börja växa innanför mitt ögonlock vilket med en skrämmande hastighet resulterade i delvis förlorad syn och en ny sorts smärta som härjade vilt i min svaga kropp. Tårar av en främmande, klibbig och trögflytande vätska rann envist och oavbrutet ur mitt svullna öga. Sträckte mig efter ännu en nikotinförgiftande ljuvlighet och kände hur ytterligare en rynka bildades i mitt bedrägligt åldrade ansikte. En vandrande hypokondrisk paranoia vilade sin uttjatade existens på mina rödvinsfläckiga lakan, när solens första obarmhärtiga strålar uppenbarade kaoset som till allas förtjusning varit skymd i skymningen. De rastlösa tankarna letade frenetiskt efter en glimt av hopp i deras oundvikliga mörka gränd när krossade drömmar och stulna möjligheter letade sig fram ur en förträngd låda i glömskans arkiv. När man är ständigt jagad av dålig karma och plågas av evig otur är det inte lätt att hitta de där små glimtarna av hopp som får hela den mänskliga rasen att härda ut livet i sitt ideliga sökande på den legendariska lyckan. En mäktig våg av besvikelser förmådde nästan dränka min tragiska figur, vilken i sig troligtvis var den största besvikelsen, tätt följd av den resterande mänskligheten och livet i allmänhet. En ensam och naivt trotsig dröm som mot alla odds lyckats överleva vägrade tro att det här var allt livet hade att erbjuda. Av rädsla för att riskera att bli dränkt igen försökte jag desperat kväva denna patetiska lilla dröm. Sömnbristen började bli löjligt uppenbar när allmänheten ansåg det vara korrekt att förtära dagens andra måltid. Omgivningens gemensamma och irriterande höga snarkningar väckte en oväntad avundsjuka som slog rot någonstans i de fortfarande funktionella delarna av min kropp. Bortglömda traditioner för att fira en oönskad födelse gjorde sig besvärligt påminda mellan oförtjänade kallsvettningar.
