Oxygenaddict

Tankarna gör mig yr, det gick så fort. Ändå vet jag att det var rätt. Det som vart är inget jag ångrar, det var kul, och jag mådde bra. Men nu är det dags att ta ett nytt steg, bort från dig och allt jävla snack, och när jag tog mitt steg kollade jag bak, saknade dig, ville vända om och gömma mig i din stora famn. Fast jag var stark nog att fortsätta gå, och klumpig som jag är snubblade jag in i ditt liv. Du är så bra, på alla sätt och vis, du får mig att skratta, du får mig att glömma kylan utanför och om nätterna kan jag tryggt somna bredvid dig, utan mardrömmar och utan tårar. Tack för att du finns, för att du är dig själv, och för att du tog emot mig när jag föll för dig.

Sista dagen innan nästa år, känslorna är blandade när jag ser tillbaka på det som varit. Misstag har gjorts, personer har blivit sårade och sårat, lycka har kommit och gått. Tårar har fällts och skratt har ekat mellan tomma väggar. Mycket har förlorats, och mycket har jag genomlidit. Jag har klarat det och jag har misslyckats. Ett vilt år har gått förbi mig, lite för fort kanske. Storslagna förändringar har skett, inte alltid till det bättre. Men det är bara att tacka och se glad ut. 2010 har varit ett händelserikt år som jag aldrig kommer glömma, av många anledningar. Nu är ett nytt år påväg, och det är bara att hoppas att det inte blir lika många misstag detta år. Jag ser framåt utan förväntningar och utan krav, det blir oftast bäst så. Jag har en känsla av att det blir ännu ett galet år i min värld, ett galet år som få skulle förstå sig på. Trots allt kan jag se tillbaka på 2010 och le inombords, för det var ju trots allt en häftig resa. Precis som i sagorna väntar nya äventyr, nu gäller det att vara beredd på allt.

Snön rasar från hustaken och likadant rasar allt runt mig. Jag försöker andas, men det vilar en tyngd på mina axlar som trycker ner mig mot den kalla marken. Sömnlösa nätter är konsekvensen av mina problem. Oro som stiger lika fort som temperaturen sjunker under vinterhalvåret. Jag vågar inte lyssna, vill inte tro att det är sant. Inte du av alla människor, det kan inte vara så, snälla säg att det inte är så. Känner mig lurad, utnyttjad och sårad. Dina andetag mot min nacke, din arm om min midja, dina ord som fick mig att le. Jag vill inte avsluta de här. Så säg att det inte är sant.

Jag trodde inte det var möjligt, att känna så här, att för en gångs skull ett äkta leende fastnat på mina torra läppar i den råa vinterkylan. Du gör mig stark, och mitt självförtroende är okrossbart när du är nära. Livet blev nästan skrämmande perfekt, lite för fort för att vara verkligt. Snart vaknar jag, och besvikelsen kommer trycka ner mig i mörkret igen. Så mycket jag vill säga, men inget som lämnar mina tankar, jag är feg. Rädd för att krossa den perfekta bubbla jag lever i nu. Den är så skör, och rädslan att den ska gå sönder växer sig starkare för varje dag. Jag håller mina känslor i ett fast grepp, vill inte bli sårad. Rädsla, lycka, ångest och oro, ändå är det lyckan som har övertaget. Jag smyger fram i min bubbla, med ett leende på läpparna och fjärilar i magen.

Varför ska det vara så komplicerat, det var ju inte meningen att de skulle bli så här, och så blev det så ändå. Besvikelse, tårar och glass fyller min vardag när inte tankarna på allt tar andan från mig. Varför är det alltid de snälla personerna man sårar? förlåt. Du är underbar, tro inget annat. Och jag är ett monster, ingen jävla ängel som du tror. Smärta som krossar mitt hjärta, lika bra. Jag har fallit till botten, blivit nerslagen, rest mig upp igen och börjat klättra upp till toppen igen, jag förtjänar inte det. Jag borde ruttna längst ner på botten, bortglömd och trasig. Du borde aldrig träffat mig, jag är ren ondska i kroppslig form, kom inte nära, jag sårar bara. Alla dessa kärlekslåtar, de ljuger, kärlek är inget vackert, enkelt och underbart. Kärlek är ondska. Salta tårar, jag mår illa av mig själv. Det jag gör är inte normalt, jag behöver hjälp, är så rädd. Rädd för mig själv och det jag gör, utan att vilja göra det. Ångesten kryper fram, gömmer sig bakom mitt falska leende, jag försöker skratta, men man hör sorgen eka i det tomma skratten som flyr min mun. Jag slutar skratta, rädd för att någon ska märka vilket vrak jag egentligen är. Vill inget annat än att försvinna, Poff, gå upp i rök. Du är för bra för mig, men du vägrar inse det. Du är blind min kära vän, blind. Du ser inte ondskan som lurar bakom min fasad, jag skriker och gråter, försöker få dig att förstå, försöker få dig att springa din väg innan ondskan slår klorna i dig, försent. Aj, förlåt. Det är mitt fel att du mår så här, jag vet att du lider, jag känner smärtan också, jag försöker förklara, men jag vet inte om du lyssnar. Jag borde bli bortglömd, lämnad ensam i en avgrund för att ruttna och bli till jord. Glöm mig, försök. Glöm att jag existerar, det är bäst så. För din egen skull, snälla. Jag klarar inte mer krossade hjärtan och tårar. Jag drar täcket över huvudet, för stt dölja min rädsla och somnar om igen.

Det här kom som ett knytnävslag rätt på käken. Jag visste att det var illa, samtidigt som du slutade höra av dig. Men det var först nu som jag insåg att vårt band inte går att laga. Jag älskar dig, men jag tror min kärlek dessvärre är obesvarad. Du har slutat ringa och fråga hur jag mår, du glömmer att jag är sjuk, du bryter dina löften, min höga frånvaro i skolan är inte lika viktig längre, min skolgång har slutat intressera dig, mitt välbefinnande är lika betydelsefullt som en femtioöring idag. Jag kan inte förneka att du kan vara generös, väldigt generös, men det är inte dina pengar jag vill ha. De kan jag klara mig utan, det är stöd, uppmuntran, beröm och en kram då och då som jag inte klarar mig utan. Du är lika kärleksfull som en frusen sten i vinterkylan. Jag är inte en utav dina anställda som arbetar åt dig, jag är din dotter som försöker lära sig att leva själv, som skriker efter din hjälp, ditt stöd, din uppmuntran och ditt beröm. om du fortsätter ignorera mina rop på hjälp måste jag göra något drastiskt.

Min själ brinner, mina tankar blir till aska. så mycket energi döljd under en dimma av utmattning. Lämna mig inte ensam i denna förvirring, jag går ifrån mig själv. trött på att kämpa för överlevnad. Vill bara fälla ut mina vingar och sväva iväg, bort i nattens absoluta mörker. nu försvinner jag, med tankarna inrasslade i känslor snubblar jag blint fram i ingenstans, farväl.  

Förvirrad, osäker, vilsen. Vet inte vad jag vill, vet inte vart jag vill gå eller var jag vill komma. Beslutsångesten tynger mina svaga axlar, ge mig inga alternativ, snälla, låt mig inte välja. Det är för svårt att bestämma, och fatta rätt beslut. Vad är egentligen rätt beslut, vem säger att det är rätt? Jag vill bara falla ihop, bli osynlig, försvinna. Jag flyr mitt ansvar, jag är inte redo. Som en nyss utslagen blomma, ovetandes om den kalla vintern som är påväg. Jag är livrädd, vågar inte göra fler misstag. Min kropp är lika utmattad och skör som min trasiga själ. Låt mig bara gömma mig, tills min kropp och själ har återhämtat sig och fått sin styrka tillbaka, då kan jag försöka ta ett beslut. Om inte Livet dödar mig först.

Känslorna yr omkring, fångade i min kropp. De vill ut, visa sig för omvärlden, men jag håller ett hårt tag om dem. Aldrig igen tänker jag låta dem fly som de gjort så många gånger förut. För en gång skull ska jag kontrollera mig själv, ta det lugnt, tänka över mina känslor och ta ett djupt andetag innan jag lättar mitt fasta grepp om dem. Jag tänker vänta tills du stiger fram, för jag är rädd att du ska ta mina känslor och krossa dem, likt drömmar i den hårda verkligheten. Det är knappt att jag vågar hoppas, att vi får en chans, det verkar för sagolikt för att passa in i det kalla livet. Om jag tillåter mig själv att hoppas, blir sorgen tyngre att bära om något går snett. Det enda som finns kvar att göra, är att vänta. Tills du är beredd, och för dig, kan jag vänta en evighet.